ibland fastnar jag verkligen i stunder, att kliva av tåget med längtan i magen och benen liksom styr sig självt genom kvartet som om man gick där varenda dag. slår in portkoden som etsat sig fast och tycker alltid de känns som det tar hundra år innan han öppnar dörren, bara lukten man känner igen när man kommer in i hallen, kramar sådär extra länge och bara borrar mig in i halsen.. det är som man kramar och pussar igen 3 veckors tid. aldrig ser han sådär bra ut som just då och sen ligga i soffan med armarna runt en, man vill berätta varenda lilla skit grej som har hänt och ändå har man glömt hälften för man mitt i allt vill avbryta för att pussas, spela kings of convinences låt 24-25 och bara känna sig totalt trygg och totalt hemma. det är sådant jag saknar men vet att jag inte skulle se och uppskatta om jag fick det varje dag. men bara den stunden kan jag leva på så länge, hemma i ett helt annat stockholmliv