M

fick ett nattligt samtal från min livskamrat som
vunnit en riktigt ädel titel som fifa-mästare (tvspel)
emot 30 halv-vuxna män och ägare till 1000riksdaler
jag är en mycket stolt sambo som ska damma bucklan
väl! och förmodligen tryckas ner några fler decenier
i hur dåligt jag avancerar i tvspel, även fast jag själv
ger mig massa silent-credd ibland. Tjuvträning pågår!
samtalet förgyllde mina worktimmar riktigt bra ,han är
guld att prata med om allt verkligen, sätta ord på tankar
jag kan nog braina tllhörighet allt för mycket ibland
att jag inte skulle hinna med allt jag önskade jag hann med
alla vänner jag önskade jag hann höra av mig till lite mer
någon gång pratade jag om att livet tar för stor plats i mig
att det inte får plats men jag inser att jag har så mycket plats
som jag tillåter mig själv att ha och att jag är den enda som
begränsar mig själv. frågan är om någon annan ens tänker
den tanken, som linnzan och jag kom på oss själva häromdan
att vara två misses prioriterare.. men varför skämmas för de?
borde man inte prioritera det man älskar och mår som bäst av!
för att inte dyka ner mer i djupet, jag saknar kvällar ihop
att slippa pussla mellan olika kretsar och bara ha riktigt KUL
det har förstört en hel del att mina nära inte kan vara vänner
?

04.24 och jag sitter och gör sånadär juliga apelsiner

med nejlikor! bristen av händelser

Jag suktar nog mest efter nått nytt och så är det
bara en förjävla tråkig natt på jobbet !!
klippte min big-sis idag och man kan inte annat än
skryta att man talade till henne en lugg och uppklippt
efter att hon inte bytt frisyr sen 98 så..... tog det en stund

Puss